Ansvarskänsla

Många som hör att vi har ett husprojekt på gång frågar som första hur förhållandet har klarat av det. Har själv funderat på det en hel. I början av projektet var det kanske för att vi hade klara roller i projektet. Jag planerade bottenplanen och ytmaterialen, handlade det jag kunde och skötte barnen. Min man skötte byggandet och planerandet av det som ligger under ytan enligt bottenplanen. Men, egna ansvarsområden och en massa att göra, gav även ganska lite tid för att överhuvudtaget se varandra. Vi hade till en stor del våra helt egna liv. Vi såg varandra endast korta stunder medan barnen väntade i bilen. Nu senare har våra skilda liv blivit till ett gemensamt igen. Mycket skönare enligt mig och mycket bättre för förhållandet. Ju längre tid man lever egna liv, desto svårare kan det vara att hitta det gemensamma igen. Vi har ännu våra roller, men de kolliderar. Min man hjälper med barnen då och då och jag hjälper med att bära och hålla upp saker efter att barnen somnat.

Varför fungerar det då så bra? Delvis beror det kanske på att vi trivs bra med att ha projekt på gång. Så länge man har något att göra hinner man inte bråka om onödiga vardagssaker. Men, då vi är en hel del tröttare än normalt tror jag inte heller det är orsaken.

Hur konstigt det än låter så tror jag det har med ansvar att göra. Att ta ansvar, är något man kan lära sig på många sätt, t.ex.med att göra saker själv. Gör man det dåligt blir det dåligt, gör man det bra blir det bra. Ingen utomstående att skylla på eller gnata på. Men, ansvar har även att göra med att stå bakom sina egna beslut. Då man sluter skylla på allt och ingenting och medger att man själv valt sin situation, inser man att den enda man kan klaga till är sig själv. Självklart det kommer stunder då man inte skulle orka. Men, det fungerar sällan bra att sluta. Det är endast man själv som lider av det. Då man gör saker själv, har man ingen tredje part man kan flytta bort problemen till. Är väggen på fel plats, väggen sparsamt isolerad eller stickkontakterna helt på fel ställen, vem skall man klaga på?Vem skall annars lida av det om inte man själv?

Som yngre marrade jag en del på min man i hopp om att han skulle hjälpa med olika saker. Byta lampan, skruva upp en tavla, föra ut mattorna osv. Små saker som kan göra vardagen till ett enda gnäll. Lite före barnen insåg jag att det går mera tid till att klaga, än att göra det själv. Byta en lampa tar inte länge. Att övertala någon annan till att göra samma tar massor av tid och gör båda irriterade. Min man har lärt mig, att det egna intresset är det enda hindret för att lära sig göra något. Så, ifall jag inte vet hur det görs, men vill ha det gjort, så tar jag reda på hur det görs. Nu får jag det kanske att låta som om jag aldrig marrar och klarar av att fixa allt. Ni vet, superfrun. Så är det ju förstås inte. Ibland är man på dåligt humör och då, ja då är jag nog ingen superfru alls. Ofta är man även tvungen att be om hjälp. Men, jag flyttar på gränserna av vad jag klarar av lite varje dag. Under de tolv år vi varit tillsammans har jag lärt mig en hel del jag inte tänkt jag skulle.

Ett husprojekt om någonting är ett projekt där det inte hjälper att marra på någon annan. Har man valt att köpa ett hus, sätta tid på det för att få det bra, så får man lov att ta det även då det är mörkt ute och man är tröttare än vad som är hälsosamt. Har man gjort dumma beslut är det man själv som skall lida av det. Har man en dead line och är sjuk, så hjälps det inte. Det kommer ingen reservperson. Att skylla på den andra är heller inte ett alternativ, då man inte kunde göra bättre själv och ser att den andra gör sitt bästa.

Då jag tar ensam hand om barnen, är jag illa tvungen att se till att de inte hoppar mig på näsan. Är jag inte konsekvent, utan ger efter, så lider jag själv av det. Lyder de inte är det jag som får stå ut med två trotsiga barn. Barnen vet vad de får göra och jag kan lita på dem, så de får en hel del friheter. Att bo med barn på ett bygge kräver att man vet att barnen inte hittar på något otillåtet.

Barnen har förresten varit helt ljuvliga hela året. Självklart de även varit trötta och gärna hade haft mera tid med pappa. Det tog en stund för tösen att förstå att pappa inte hinner leka. Berättade åt henne som det var. Att han hellre skulle leka med henne, men då han vill ge ett hem åt sin familj är han tvungen att fortsätta. Om de inte får ut annat av byggprojektet, så hoppas jag att även de skall lära sig att inget kommer gratis. Ingen annan betalar för en, utan att man måste arbeta för det man vill ha, antingen med att vara på jobb eller att fixa själv. Att ta ansvar för det man vill ha.